True perfection has to be imperfect

Jag har en känsla av uppgivenhet. Vilket inte är bra....inte alls. Det är som att sluta springa när det bara är en kilometer kvar på ett maraton eller strunta i att skriva sista versen på en låt när det är det enda som krävs för att slutföra den. Har man sprungit nästintill ett helt maraton vad gör då en litenlitenliten kilometer till? Jag brukar ju annars vara bra på slutspurtar, att ge upp är inte ett alternativ. Vad kommer då den här känslan ifrån?


Varför sitter jag ens här och skriver när jag verkligen borde skriva om någonting HELT annat...

Dagens pesimistiska
Over and out ;)