True perfection has to be imperfect

Jag håller på och packar som man kanske förstår. Väskan är full och så är också golvet runt om väskan, ändå har jag bantat ner vad jag ska ha med mig i flera omgångar. Vet inte riktigt hur jag ska lösa det här. Det är ju galet svårt att packa när man inte riktigt vet hur länge man ska vara borta!

Om man på ett eller annat sätt hör av sig till någon för att berätta något är inte det minsta man kan begära ett livstecken tillbaka? Jag menar hur svårt är det att svara? Ganska oförskämt måste jag erkänna att jag tycker att det är. Svaret behöver knappt vara trevligt, bara man får reda på att personen i fråga faktiskt har fått det man har skickat. Får man ett nej kan man släppa det och gå vidare, men får man ingenting så finns det fortfarande en liten glimma hopp om att kanske få ett svar.

Kan det inte bara sluta snöa?

Idag blir det en hel del avsked, det känns ganska tungt. Det känns också roligt och skönt att få komma hem till andra som man inte träffat på länge och saknat. Jag hatar när man inte kan avgöra om det känns bra eller dåligt, när både det bra och det dåliga kämpar om ens uppmärksamhet.

---

 Home is where your heart is ♥